MyPiece

Min mamma måste vara den mest underbara människa som finns. Så mycket som hon ställt upp i tid och otid speciellt för vår familj, men även för andra. Känns som att man har så mycket att återgälda. Nu när hon är sjuk och inte orkar så försöker vi göra vad vi kan för att underlätta våra föräldrars liv. Känner mig ändå otillräcklig! Vill så mycket! Nu innebär mammas sjukdom att hon ligger inne på Sunderbyn då hon haft så jobbigt med andningen. Det är så otroligt jobbigt att se mamma som hon är nu. Den mest vitala kvinnan som alltid var på språng har förvandlats till en mycket trött och orkeslös kvinna. Hon klarar sig inte längre själv. Pappa ser till henne dygnet runt. Nu har dock problemet infunnit sig att han kommer att vara borta hela dagarna. Funkar inte att lämna mamma ensam hela dagarna. Hon skulle med största sannolikhet då lyckas ramla eller om oturen är framme elda upp huset. Vi har diskuterat om anhörigvårdnad, alltså att pappa blir anställd av kommunen som personlig assistent. Det är ju det han varit i större och större utsträckning de senaste åren. Någon av oss ska ringa till kommunen och höra om möjligheten. Gissar på att det säkert kommer att vara problem då hon inte är rullstolsbunden och kanske bedöms klara sig själv. Vilket hon dock inte gör. Ska nu inte ta ut något i förskott men när man haft med kommunen att göra så blir man skeptisk.
Känns så orättvist. Vill att mina föräldrar ska leva det liv de förtjänar, vilket är det bästa!

Nu fick jag skriva av mig lite. Med betoning på lite. Är så mycket som snurrar i huvudet och det är så otroligt svårt att göra det abstrakt och få ned det i skrift. Jag tänker på hur jobbigt det är både för mamma och pappa för självklart har pappa även han en stor del i mina tankar. Vill avlasta honom så att han ska känna sig fri att göra något. De är ju så unga ännu. Känns som att tiden inte räcker till. Vill ha mer tid...